2 days ago Nu kör vi

Min uppväxt som särbegåvad

Published 24 oktober, 2011


Jag har aldrig använt det ordet för att beskriva mig själv tidigare.

särbegåvad”…

Med tanke på att jag spenderar min tid med att springa runt och föreläsa om entreprenörskap, hur man skall tro på sig själv och göra sin egen grej, så är det intressant hur jag forfarande har svårt att säga att jag tycker att jag är speciell (även om dom som känner mig vet att jag gör det). Jag utrycker ofta mina aggressioner mot skolsystemet, men jag har aldrig tidigare försökt sammanfatta den story som ligger till grund för dem. Nu hade SvD i förra veckan en artikelserie (1, 2, 3) om särbegåvningar (som det tydligen heter) och jag blev manad att skriva något.

Särbegåvad, javisst, kanske, men jag tycker fortfarande att det är skitjobbigt att säga det högt.

Well, fuck that. Jag är särbegåvad. Detta är min story.

Första gången jag vet att jag var i slagsmål med en lärare så gick jag i förskolan. Fröken ville att jag skulle vara med i Putte i Blåbärsskogen och jag tyckte hon var dum i huvudet. På min förskola nr. 2 så slog jag sönder glasögonen på en stackars lärarinna, av anledningar jag idag inte kommer ihåg.

Genom hela lågstadiet och stora delar av gymnasiet så var jag ofta i slagsmål. Alla visste att jag hade kort stubin och många gjorde sitt bästa för att tända den. Det var alltid jag som slog första slaget, men spinkig liten skitunge som jag var så var det också alltid jag som fick stryk. Eftersom jag börjat slåss fick jag dessutom skulden. Bakom allt låg någon känsla av utanförskap och ilska för att jag blivit orättvist behandlad. Jag trodde givetvis att det var mitt fel och det var inte förrän i tonåren jag började förstå att det inte var så.

Skolan försökte faktiskt tidigt att göra en insats för att simulera mig. Någon gång i 2an eller 3an kom någon på att jag skulle börja gå hos Stinis. Stinis var skolans speciallärare och mig veterligen en helt underbar person. Problemet var att de enda andra som gick hos Stinis var de med inlärningssvårigheter, de som var lite efter och behövde extra hjälp. Som 8-åring vill man liksom inte gå för att få ”extra hjälp”. När min klassföreståndare inför alla mina klasskamrater ropade ut: ”Gustaf, nu skall du gå och träffa Stinis”, då ville inte jag verkligen inte gå till Stinis. Jag hatade Stinis.

Något år senare kom Lennart, en pensionerad professor i matematik från Chalmers till skolan. Han bodde runt hörnet och ville ge elever som var intresserade av matte en chans att förkovra sig genom en ”Mattestuga” på Onsdagar efter skoltid. Jag var den enda i lågstadiet som fick vara med, tillsammans med ett 10-tal elever från mellanstadiet. Detta var en helt otrolig kick för mig och för första gången var jag verkligen sugen på att lära mig mer om något. Efter något halvår eller år lades mattestugan ner, varför vet jag inte, men jag vet helt säkert att det inte berodde på bristande intresse från Lennart. Skolan ville antingen inte bemöda sig att hålla lokalerna öppna för en gratisarbetande Chalmersprofessor, eller så var det helt enkelt så att vi som gick i mattestugan blev för svåra att hantera i de vanliga klasserna. I 4an hade jag hackat skolan datorer så att vem som helst skulle kunna köra vilka program de ville utan lärarnas tillstånd. Som 10-åring fick man då en skarp utskällning och en räkning på 2000 spänn till föräldrarna, vägrad att göra det enkla trix som hade behövts för att återställa problemet.

Under sjätte klass var jag i stort sett inte på en enda mattelektion. Eftersom jag redan kunde det som gicks igenom (och trolitvis mer än fröken) så var jag ganska okoncentrerad och stökig. Efter ha blivit utkastad av fröken Ingrid ett par gånger så lärde jag mig att lämna rummet när hon kom in. Det fanns ju en dator i klassrummet bredvid som jag hellre satt vid. Där lärde jag mig att bygga spel i basic, enbart med hjälp av de läroverktyg som var inbyggda i programmet. Som elvaåring skolkade jag från matten i ett helt år, utan att mina föräldrar fick veta. Tur är väl det, eftersom jag fick chansen att lära mig något istället.

I högstadiet hade min en skola som hade ”elevens val”, ca. en timme om dagen som man fick välja vilket ämne man skulle arbeta i. Man var fortfarande tvungen att få en rapport ifylld ifrån en ansvarig lärare i respektive ämnessal. Redan i sjuan började jag medvetet slarva bort rapporterna och den tiden jag inte skolkade spenderade jag i datasalen med och spela spel och hacka skolans nätverk. I 9an så startade jag och några vänner ”datorkommittén” och fick en egen nyckel till datasalen för att kunna hålla den öppen för andra elever. En egen nyckel till internet och till eget lärande, en nyckel som jag behöll även under gymnasiet.

Där hade min klassföreståndare Micke och jag hade en tyst överenskommelse att jag inte lämnade in några papper och han aldrig skickade vidare någon ogiltig frånvaro. Micke var grym. Han är den största anledningen till att jag alls gick ut gymnasiet. Han uppmuntrade mig att satsa på det jag själv var intresserad av och peppade mig att ändå genomgå de meningslösa byråkratiska övningarna som krävdes för att få betyg.

Jag fick av skolan, snällt nog, möjligheten att tentera av min engelska, efter att jag hade spenderat sommaren mellan 9an och 1an som IT-konsult på Manhattan (gissa om jag saknade skolan när jag kom hem). Provet blev schemalagt till December, men fram tills dess var jag tvungen att gå på lektionerna, även om jag ändå skulle tenta av det. Jag började sätta mig längst bak, packa en kudde i skolväskan och lägga mig på bänken och sova. En lärare som kräver att man är närvarade men inte har möjlighet att sätta betyg har inte mycket makt och efter några veckor gick jag inte alls på lektionerna.

Under högstadiet hade jag och en klasskamrat i 7an tagit initiativet att försöka få gå snabbare i genom matten. Vi fick tillåtelse, men på villkoret att vi gjorde varje tal i hela matteboken (resten av klassen gjorde bara en bråkdel som var de som gavs i läxa). Ingen köpte vårt ifrågasättande av logiken i att de som hade lätt för sig skulle repetera mer än de som inte hade det.

Det var föga motiverande men i 9an hade jag i alla fall kommit igenom hela boken för Matematik A i gymnasiet. Som det begav sig hamnade jag i samma skola på gymnasiet. Samma skola, som inte lät mig tillgodoräkna mig de kunskaper jag så surt förvärvat året tidigare. Jag blev tillsagd gå om matten och där dog mitt matteintresse för gott. Jag hade säkert kunnat kämpa, men jag orkade inte. Under matte A, B, C, D och E, gick jag knappt på lektionerna, gjorde inga läxor och drog in hela kursen på två dagar före nationella provet och glömde bort allt dagen därpå. (Tack, Niklas som hjälpte mig på ett par av dessa).

I 2an fick jag idén att jag ville läsa Ung Företagsamhet, men fick snabbt höra att detta bara var för ekonomistudenterna, inte för oss naturare (som är de som UF verkligen borde satsa på!). Efter en namninsamling och lite lobbying lyckades jag få till en extrainsatt företagsekonomikurs för naturare, som vi kunde läsa på våren i 2an för att gå UF i trean. Sjukt meningslös kurs, men ytterligare en byråkratisk volt var slagen. Som entreprenör så fick jag sedan lära mig att det inte bara var skolan som hade meningslös företagsekonomisk bryåkrati, så det var väl en nyttig försmak.
Hela trean på gymnasiet var grym. Jag hade fyllt 18, fick starta företag i skolan och hade en bärbar dator att sitta med på de fåtalet lektioner jag gick på. Som specialarbete byggde jag ett trådlöst nätverk på skolan så att jag dessutom kunde surfa på lektionstid! Min sista termin skolkade jag så mycket att mitt snitt sänktes från det ganska respektabla 19,2 till 17,7. Ett halvår senare skrev jag 1.9 på högskoleprovet och kastade bort mitt då helt värdelösa gymnasiebetyg.

Läser igenom detta och inser att det ligger en del bitterhet här. Det är en ensidig och ganska hård beskrivning, i själva verket var det nog mer nyanserat. Kanske det är en bra terapigrej att skriva detta, för någonstans är jag fortfarande lite förbannad.

Så tokig var skoltiden faktiskt inte. På det stora hela hade jag en lycklig uppväxt. Jag hade en fantastisk familj, grymma vänner och gjorde mycket bra grejer. I slutändan snubblade jag ut som en ganska intelligent och mentalt stabil person och idag är jag både lycklig i livet och gör grejer jag tycker om. Jag hade väl turen att gå på en bra skola, en skola som ändå lät mig utvecklas själv, som accepterade att jag bröt en hel del regler.

Tack, Göteborgs Högre Samskola, där jag spenderat 13 år av mitt liv.

Tack, för att ni inte stod i vägen så mycket.

/ Gustaf Josefsson

Ps. Micke, Sten, Roger, Berit, Monique, Kerstin och Ulla-Britt – tack för att ni stod ut med mig.


1 Trackbacks/Pingbacks

  1. Pingback: We Don’t Need No Education « Carey's Tech on 26 oktober, 2011

6 Comments

  1. Cedrik, 24 oktober, 2011:

    Bra skrivet! Jag må inte ha varit på samma sätt rebellisk, men skolsystemet avskyr jag på samma sätt du beskriver det som. Det är inget annat än en fabrik som predikar kreativitet, men samtidigt sätter stopp för många former av den. Skall du någonsin påbörja något för att förbättra skolväsendet, så har du här din första medhjälpare.

  2. nyfiken läsare, 25 oktober, 2011:

    Hej Gustaf!

    Har läst din text om din särbegåvning och den väcker ett par frågetecken. Kortfattat sammanfattar jag nedan några av de frågetecken texten väcker.

    Om vi börjar med meningen ”Med tanke på att jag spenderar min tid med att springa runt och prata entreprenörskap, hur man skall tro på sig själv och göra sin egen grej, så är det intressant hur jag fortfarande har svårt att säga att jag tycker att jag är speciell.” så är ju frågan, varför ditt påstående skulle innebära att du var speciell. Att du tycker att man ska tro på sig själv och göra sin grej är ju beundransvärt, men hur skulle det göra dig till speciell?

    Sedan är det svårt att uttyda vad du vill med din text. Bråkade du för att du var understimulerad, är det det du hävdar? I så fall är det inget som framgår.

    Sist men inte minst. Vad anser du vara din särbegåvning? Det framgår inte heller tydligt av din text. Är det att du fick 1,9 på högskoleprovet? Eller att du var ”bra på data”? Det antyds lite att du var bra på matte, samtidigt skriver du om hur du hela tiden gjorde minimalt på matten. Men misstänker att du var bra på matte, det måste man ju vara för att så högt på högskoleprovet – bra jobbat!
    ..

  3. Gustaf, 25 oktober, 2011:

    Hej min nyfikne vän!

    Vad gäller om jag (eller någon människa) kan vara ”speciell” eller inte, så är det en otroligt djup fråga som du och jag skulle kunna spendera många koppar kaffe över. Jag tror att alla människor är speciella och har något unikt att tillföra världen. Samtidigt så kan man passa mer eller mindre bra in i det system som är skolvärlden, vilket var vad jag ville lyfta fram.

    Min bråkighet tror jag har flera grunder. Väldigt tidigt stod det klart för både mig och många i min omgivning att jag inte riktigt var som alla andra. När man går i lågstadiet så skapar det en utsatthet, som lätt leder till mobbing. Från lågstadiet och hela vägen upp till högstadiet var jag ofta retad av skolkamrater, men det var inte förrän kring 6an som jag lärde mig att kontrollera mina känslor och undvika bråk.
    Att jag var otålig och rastlös på grund av att jag var understimulerad bidrog sedan till bilden av mig som ”bråkig” och gjorde att både min omgivning och jag själv såg mina utbrott som enbart mitt fel.

    ”Särbegåvning” är ett mumbo-jumbo-ord som jag som sagt aldrig tidigare befattat mig med. Jag känner inte att jag har ett behov att bevisa mig som särbegåvad, jag råkar bara vara bra på det här med att tänka.

  4. Thomas de Ming, 27 oktober, 2011:

    Hej Gustaf.
    Lysande och inlevelsefull text.
    Det verkar som att de som kallas särbegåvade ofta ger uttryck för en tvär begåvning under en tråkig uppväxt. Kan man vara gladbegåvad?

  5. Gustaf, 8 november, 2011:

    Thomas: Det kan man absolut, gladbegåvningen skulle jag idag säga är min starkaste egenskap. Livet blir så mycket bättre när man är glad :)

  6. Veronica, 1 mars, 2013:

    ”Smart men lat” fick jag alltid höra från lärarna under utvecklingssamtalen i skolan. Min mor var väldigt missnöjd med mig och förstod inte varför jag inte bara kunde lämna in läxorna som de andra barnen, jag var ju ändå så bright. Jag fick tidigt lära mig att jag var dålig på matematik för att jag alltid hade så många frågor om varför något var på ett visst sätt. Svenska och engelska var jag i stort sett självgående i, jag började lära mig läsa när jag var 4 och tyckte om att plöja böcker på fritiden eftersom jag inte hade några vänner i lågstadiet. Jag var även väldigt duktig på att måla och rita realistiskt när jag var barn, enligt min mor var det aldrig streckgubbar eller huvudfotingar jag ritade. Det är först nu, 5 år efter att jag har gått ut gymnasiet med urusla betyg (förutom i svenska, engelska och bild då mina lärare gjorde allt för att de skulle slippa sätta dåliga betyg) som jag har börjat reflektera över varför skolan var så svår för mig som ändå var så smart. Jag vet att jag inte är rätt person att bedöma mina talanger eller någon eventuell särbegåvning, men det känns tröstande att veta att jag inte är omöjlig och dum i huvudet och att det kanske bara är lärarnas oförståelse inför min vetgirighet och självständighet som har gjort mig till en lågpresterande elev. Tack för ditt blogginlägg.

Leave a comment