Vi vill veta...]]> Idag skriver jag ifrån 24 Hour Business Camp, där jag under 24 timmar skall skapa en ny webbtjänst. Riksdagsrösten (riksdagsrosten.se) är en sajt där du kan vara med och påverka våra riskdagsledamöter. Målet med evenemanget är att vi och 30 andra lag skall lansera våra nya sajter i morgon (1/11) kl. 12.00.

Vi vill veta att vi inte bara klarar det tekniska arbtetet, utan att vi också verkligen bygger något som människor vill ha. Därför behöver vi din hjälp!

• Tyck till om hur du vill att sajten skall fungera på sajten http://riksdagsrosten.se och på till @riksdagsrosten på Twitter.
• Donera till projektet för så att vi kan fortsätta arbeta efter de första 24 timmarna, genom vår sida på FundedByMe eller genom att SMSa FBM 414 till 72550 (kostnad: 150 kr).
• Är du politiskt kunnig/engagerad/intresserad? Vi behöver din hjälp att sortera och förstå information om det som pågår i Riksdagen. Hör av dig till oss på @riksdagsrosten om du tror att du kan bidra med lite tid.

Vi brinner för öppenhet och gemensamt skapande, så redan kl. 12.00 idag kommer vi att lansera en helt tom sajt, där ni under närmaste 24 timmarna och framöver kan följa med varje steg i utvecklingsarbetet. Allt som finns är tillgängligt för alla att se, alla funktioner öppna för alla att tycka och tänka om, alla misstag och buggar öppna för allmänheten.

Med mig på tåget har jag utvecklaren Johan Sandén (@sounden) och tidigare Entreprenörsjaktsdeltagaren Joakim Green (@joakimgreen). Det kommer att bli ett äventyr och vi hoppas att ni är med oss på tåget!

Nedan kan ni också följa direktsändningen från 24 Hour Business Camp.

Entreprenöriella hälsningar,

/ Gustaf Josefsson & Riksdagsrösten Crew

”särbegåvad”…

Med tanke på att jag spenderar min tid med att springa runt och föreläsa om entreprenörskap, hur man skall tro på sig själv och göra sin egen grej, så är det intressant hur jag forfarande har svårt att säga att jag tycker...]]> Jag har aldrig använt det ordet för att beskriva mig själv tidigare.

”särbegåvad”…

Med tanke på att jag spenderar min tid med att springa runt och föreläsa om entreprenörskap, hur man skall tro på sig själv och göra sin egen grej, så är det intressant hur jag forfarande har svårt att säga att jag tycker att jag är speciell (även om dom som känner mig vet att jag gör det). Jag utrycker ofta mina aggressioner mot skolsystemet, men jag har aldrig tidigare försökt sammanfatta den story som ligger till grund för dem. Nu hade SvD i förra veckan en artikelserie (1, 2, 3) om särbegåvningar (som det tydligen heter) och jag blev manad att skriva något.

Särbegåvad, javisst, kanske, men jag tycker fortfarande att det är skitjobbigt att säga det högt.

Well, fuck that. Jag är särbegåvad. Detta är min story.

Första gången jag vet att jag var i slagsmål med en lärare så gick jag i förskolan. Fröken ville att jag skulle vara med i Putte i Blåbärsskogen och jag tyckte hon var dum i huvudet. På min förskola nr. 2 så slog jag sönder glasögonen på en stackars lärarinna, av anledningar jag idag inte kommer ihåg.

Genom hela lågstadiet och stora delar av gymnasiet så var jag ofta i slagsmål. Alla visste att jag hade kort stubin och många gjorde sitt bästa för att tända den. Det var alltid jag som slog första slaget, men spinkig liten skitunge som jag var så var det också alltid jag som fick stryk. Eftersom jag börjat slåss fick jag dessutom skulden. Bakom allt låg någon känsla av utanförskap och ilska för att jag blivit orättvist behandlad. Jag trodde givetvis att det var mitt fel och det var inte förrän i tonåren jag började förstå att det inte var så.

Skolan försökte faktiskt tidigt att göra en insats för att simulera mig. Någon gång i 2an eller 3an kom någon på att jag skulle börja gå hos Stinis. Stinis var skolans speciallärare och mig veterligen en helt underbar person. Problemet var att de enda andra som gick hos Stinis var de med inlärningssvårigheter, de som var lite efter och behövde extra hjälp. Som 8-åring vill man liksom inte gå för att få ”extra hjälp”. När min klassföreståndare inför alla mina klasskamrater ropade ut: ”Gustaf, nu skall du gå och träffa Stinis”, då ville inte jag verkligen inte gå till Stinis. Jag hatade Stinis.

Något år senare kom Lennart, en pensionerad professor i matematik från Chalmers till skolan. Han bodde runt hörnet och ville ge elever som var intresserade av matte en chans att förkovra sig genom en ”Mattestuga” på Onsdagar efter skoltid. Jag var den enda i lågstadiet som fick vara med, tillsammans med ett 10-tal elever från mellanstadiet. Detta var en helt otrolig kick för mig och för första gången var jag verkligen sugen på att lära mig mer om något. Efter något halvår eller år lades mattestugan ner, varför vet jag inte, men jag vet helt säkert att det inte berodde på bristande intresse från Lennart. Skolan ville antingen inte bemöda sig att hålla lokalerna öppna för en gratisarbetande Chalmersprofessor, eller så var det helt enkelt så att vi som gick i mattestugan blev för svåra att hantera i de vanliga klasserna. I 4an hade jag hackat skolan datorer så att vem som helst skulle kunna köra vilka program de ville utan lärarnas tillstånd. Som 10-åring fick man då en skarp utskällning och en räkning på 2000 spänn till föräldrarna, vägrad att göra det enkla trix som hade behövts för att återställa problemet.

Under sjätte klass var jag i stort sett inte på en enda mattelektion. Eftersom jag redan kunde det som gicks igenom (och trolitvis mer än fröken) så var jag ganska okoncentrerad och stökig. Efter ha blivit utkastad av fröken Ingrid ett par gånger så lärde jag mig att lämna rummet när hon kom in. Det fanns ju en dator i klassrummet bredvid som jag hellre satt vid. Där lärde jag mig att bygga spel i basic, enbart med hjälp av de läroverktyg som var inbyggda i programmet. Som elvaåring skolkade jag från matten i ett helt år, utan att mina föräldrar fick veta. Tur är väl det, eftersom jag fick chansen att lära mig något istället.

I högstadiet hade min en skola som hade ”elevens val”, ca. en timme om dagen som man fick välja vilket ämne man skulle arbeta i. Man var fortfarande tvungen att få en rapport ifylld ifrån en ansvarig lärare i respektive ämnessal. Redan i sjuan började jag medvetet slarva bort rapporterna och den tiden jag inte skolkade spenderade jag i datasalen med och spela spel och hacka skolans nätverk. I 9an så startade jag och några vänner ”datorkommittén” och fick en egen nyckel till datasalen för att kunna hålla den öppen för andra elever. En egen nyckel till internet och till eget lärande, en nyckel som jag behöll även under gymnasiet.

Där hade min klassföreståndare Micke och jag hade en tyst överenskommelse att jag inte lämnade in några papper och han aldrig skickade vidare någon ogiltig frånvaro. Micke var grym. Han är den största anledningen till att jag alls gick ut gymnasiet. Han uppmuntrade mig att satsa på det jag själv var intresserad av och peppade mig att ändå genomgå de meningslösa byråkratiska övningarna som krävdes för att få betyg.

Jag fick av skolan, snällt nog, möjligheten att tentera av min engelska, efter att jag hade spenderat sommaren mellan 9an och 1an som IT-konsult på Manhattan (gissa om jag saknade skolan när jag kom hem). Provet blev schemalagt till December, men fram tills dess var jag tvungen att gå på lektionerna, även om jag ändå skulle tenta av det. Jag började sätta mig längst bak, packa en kudde i skolväskan och lägga mig på bänken och sova. En lärare som kräver att man är närvarade men inte har möjlighet att sätta betyg har inte mycket makt och efter några veckor gick jag inte alls på lektionerna.

Under högstadiet hade jag och en klasskamrat i 7an tagit initiativet att försöka få gå snabbare i genom matten. Vi fick tillåtelse, men på villkoret att vi gjorde varje tal i hela matteboken (resten av klassen gjorde bara en bråkdel som var de som gavs i läxa). Ingen köpte vårt ifrågasättande av logiken i att de som hade lätt för sig skulle repetera mer än de som inte hade det.

Det var föga motiverande men i 9an hade jag i alla fall kommit igenom hela boken för Matematik A i gymnasiet. Som det begav sig hamnade jag i samma skola på gymnasiet. Samma skola, som inte lät mig tillgodoräkna mig de kunskaper jag så surt förvärvat året tidigare. Jag blev tillsagd gå om matten och där dog mitt matteintresse för gott. Jag hade säkert kunnat kämpa, men jag orkade inte. Under matte A, B, C, D och E, gick jag knappt på lektionerna, gjorde inga läxor och drog in hela kursen på två dagar före nationella provet och glömde bort allt dagen därpå. (Tack, Niklas som hjälpte mig på ett par av dessa).

I 2an fick jag idén att jag ville läsa Ung Företagsamhet, men fick snabbt höra att detta bara var för ekonomistudenterna, inte för oss naturare (som är de som UF verkligen borde satsa på!). Efter en namninsamling och lite lobbying lyckades jag få till en extrainsatt företagsekonomikurs för naturare, som vi kunde läsa på våren i 2an för att gå UF i trean. Sjukt meningslös kurs, men ytterligare en byråkratisk volt var slagen. Som entreprenör så fick jag sedan lära mig att det inte bara var skolan som hade meningslös företagsekonomisk bryåkrati, så det var väl en nyttig försmak.
Hela trean på gymnasiet var grym. Jag hade fyllt 18, fick starta företag i skolan och hade en bärbar dator att sitta med på de fåtalet lektioner jag gick på. Som specialarbete byggde jag ett trådlöst nätverk på skolan så att jag dessutom kunde surfa på lektionstid! Min sista termin skolkade jag så mycket att mitt snitt sänktes från det ganska respektabla 19,2 till 17,7. Ett halvår senare skrev jag 1.9 på högskoleprovet och kastade bort mitt då helt värdelösa gymnasiebetyg.

Läser igenom detta och inser att det ligger en del bitterhet här. Det är en ensidig och ganska hård beskrivning, i själva verket var det nog mer nyanserat. Kanske det är en bra terapigrej att skriva detta, för någonstans är jag fortfarande lite förbannad.

Så tokig var skoltiden faktiskt inte. På det stora hela hade jag en lycklig uppväxt. Jag hade en fantastisk familj, grymma vänner och gjorde mycket bra grejer. I slutändan snubblade jag ut som en ganska intelligent och mentalt stabil person och idag är jag både lycklig i livet och gör grejer jag tycker om. Jag hade väl turen att gå på en bra skola, en skola som ändå lät mig utvecklas själv, som accepterade att jag bröt en hel del regler.

Tack, Göteborgs Högre Samskola, där jag spenderat 13 år av mitt liv.

Tack, för att ni inte stod i vägen så mycket.

/ Gustaf Josefsson

Ps. Micke, Sten, Roger, Berit, Monique, Kerstin och Ulla-Britt – tack för att ni stod ut med mig.

Jag läste i SvD idag kring att du tagit upp idén att ge lägre löner till ungdomar. Jag diskuterade detta flitigt på Almedalsveckan och var bl.a. i en panel med både unga politiker, samt representanter från näringsliv och facket. Eftersom vi aldrig hann talas vid där så skulle jag bara vilja lyfta några...]]> Hej, Jan.

Jag läste i SvD idag kring att du tagit upp idén att ge lägre löner till ungdomar. Jag diskuterade detta flitigt på Almedalsveckan och var bl.a. i en panel med både unga politiker, samt representanter från näringsliv och facket. Eftersom vi aldrig hann talas vid där så skulle jag bara vilja lyfta några av mina tankar kring detta.

Det verkar ganska tydligt att ditt fokus är lägre ”ungdomslöner”, men jag undrar ändå vad du egentligen menar med ”ung”.

Vill du sänka lönen för de som har mindre arbetserfarenhet?

• Jag skulle hävda att erfarenhet mätt i tid kanske inte alltid är den bästa indikatorn för arbetsprestation, men låt gå. Är det lägre lön för oerfarna du vill ha så säg det.

Vill du sänka lönen för de som presterar sämre på jobbet?

• Då är jag helt på! Det låter väl vettigt att man får betalt efter hur man presterar, men låt oss för guds skull till att sänka lönerna för arbetströtta, inlasta (sic.) 50-åringar också.

Om du menar något av de ovanstående, så föreslår jag att du istället använder ordet ”oerfaren” eller ”lågpresterande” istället för ”ung”. Om det å andra sidan är så att du inte vill sätta lön efter erfarenhet eller prestation, utan enbart baserat på fysisk ålder…

• I så fall har jag två invändningar. För det första så står det i Diskrimineringslagen (2008:567) att med diskriminering menas: ”att någon missgynnas genom att behandlas sämre än någon annan behandlas, har behandlats eller skulle ha behandlats i en jämförbar situation, om missgynnandet har samband med […] ålder.” För det andra så är det moraliskt förkastligt att döma värdet av människors arbete på något så ytligt och irrelevant som ”antal år det gått sedan du trillade ut mellan morsans ben”.

Jag vet att vi har statistik på att unga har svårt att komma in på arbetsmarknaden och detta verkar ju vara ditt argument för att sänka deras löner. Invandrare har också svårt att komma in på arbetsmarknaden. Skall vi inte passa på att sänka deras löner också? Du räds väl inte det som är kontroversiellt?

Dagens ungdomar har mer att tillföra samhället än någon tidigare ungdomsgeneration.

• Tidigare generationer har alltid varit begränsade av ett system för att lära sig. Dagens ungdom har växt upp med all världens kunskap vid sina fötter.
• När du var liten fick du ta cykeln till biblioteket när du ville ha svar på en fråga din mamma inte kunde ge svar på. Dagens ungdomar har växt upp med den kunskapen i fickan. Tänk vad det betyder för deras mentala utveckling.
• När du var liten så hände det inte att du behövde hjälpa dina föräldrar med saker de inte förstod. Dagens ungdomar har agerat lärare och mentorer för en äldre generation sen de fyllde 13.

Det är inget fel på ”dagens ungdom” – däremot har vi stora brister i hur vi kommunicerar över generationer. Vi i Sverige är väldigt dåliga på att umgås över generationsgränser, jämfört med många andra länder i Europa och världen. Skillanden i hur världen ses och upplevs av unga och gamla ökar dessutom, och leder både till att äldre känner sig hotade av ett snabbare snurrande system de inte förstår, samtidigt som unga känner sig orättvist behandlade och undervärderade. Vi behöver prata. Det är en bra start.

Så vad gör vi åt ungdomsarbetslösheten?

Jag känner att jag måste komma med något konkret och inte bara gnälla, so here goes:

• Det spenderas mycket pengar på att vidareutbilda och coacha inkompetenta arbetslösa. Jag tror att ett problem är inkompetenta arbetsgivare. Att anställa och behålla en 80-talist görs med andra styrmedel och personalstrategiska trix än vad som funkat med tidigare generationer. Jag skulle vilja se en nationell satsning för att uppmärksamma detta kunskapsglapp och utbilda arbetsgivare för en ny arbetsmarknad.
• LAS, i kombination med dåliga finansiella tider skapar en rigid arbetsmarknad där det är svårt för de som står utanför att komma in. Sätt ner foten mot Moderaterna och se till att vi får en arbetsmarknadslagstiftning som är skriven för detta årtusendet.
• Uppmuntra (i samband LAS-reform), möjligheter till snabbare befordran för högpresterande ungdomar. Sverige har Europas näst äldsta chefer. Lika anställer lika, oavsett om det gäller kön, etnicitet eller ålder. För att få bättre förutsättningar för unga anställda behöver vi fler unga chefer.

Som du förstår har jag mycket tankar och idéer kring både skola och ungas förutsättningar på arbetsmarknaden, mycket grundat på mina erfarenheter som grundare av Entreprenörsjakten och som tidigare styrelseordföreande i Young Entrepreneurs of Sweden. Vill du höra mer så träffas jag gärna och snackar.

Väl mött,

/ Gustaf Josefsson

Läste den helt underbart deprimerande debattartikeln av Margareta Pålsson (M) i torsdagens SvD. Jag blev först arg, sedan ledsen, sedan skrev jag ett blogginlägg.

Först och främst: Jag håller med om att samhället borde vara mer vetenskapligt grundat. Både lärarhögskolan och lärarfacket agerar som en vaxpropp i alla typer av skolreformer vilket gör...]]>

Läste den helt underbart deprimerande debattartikeln av Margareta Pålsson (M) i torsdagens SvD. Jag blev först arg, sedan ledsen, sedan skrev jag ett blogginlägg.

Först och främst: Jag håller med om att samhället borde vara mer vetenskapligt grundat. Både lärarhögskolan och lärarfacket agerar som en vaxpropp i alla typer av skolreformer vilket gör det väldigt svårt för politiker att göra verklig skillnad i skolbänken. Det är ju inte precis så att en skoltrött, 58-årig svensklärare kommer orka att göra någon som helst förändring i sitt klassrum bara för att Björklund pekar med hela handen. Vi behöver rullians inom lärarkåren och sluta låta skolan styras av människor som aldrig levt i den riktiga världen. Vi behöver en mer verklighetsförankrad skola! Vi behöver en mer forskningsförankrad skola! Jag är 100% med på det.

Frågan är: ”Vad är skolans syfte?” Detta är inte något vetenskapen svarar på. Den går hand i hand med vad är statens syfte? Pålsson avslutar med att önska att alla kommer överens om att vi skall ha en kunskapsorienterad skola, som om inte det vore ett ideologiskt underbyggd åsikt.

Skolan är den plats, förutom hemmet, våra barn och ungdomar spenderar den största delen av sina liv. Hur kan man inbilla sig att denna plats inte skulle ha ett ansvar för att skapa människor med självförtroende, nyfikenhet inför livet och lärandet, en utvecklad social förmåga och en vilja att förverkliga sina drömmar? Att detta inte skulle var det PRIMÄRA syftet? Vad har man egentligen för tafflig människosyn när man tycker att skolans enda syfte och mätbara mål skall vara som envägs kunskapsförmedlare? Kunskap -- de har kidsen redan i sina iPhones. Margareta Pålsson kanske borde testa att köpa en sån.

Jag uppskattar att Fru Pålsson har tagit sig tiden att sammanställa de senaste rönen inom pedagogikforskningen, med briljanta vetenskapliga slutsatser så som att det är bra:

”Att lärare ger varandra tips och råd för att utveckla undervisningen”

”Att aktivera varje elev under lektionerna”.

Jättebra, det kör vi på. Men, skall vi inte börja med att skrota systemet med årskurser då? Det finns absolut inget vetenskapligt belägg på att det bästa sätt att dela in studenter i grupper skulle vara biologisk ålder. Hur man lär sig, om man jobbar bäst själv eller i grupp, vad man är bra på, vad man är intresserad av skulle alla vara bättre sätt att dela upp våra barn. Skall vi inte förbjuda föreläsningar längre än 20 minuter, eftersom man vet att ingen lyssnar längre än så? Skall vi inte göra så att lärare inte får veta elevernas tidigare betyg, eftersom forsking visar att lärare som förväntar sig att vissa elever kommer att prestera bättre än andra kommer se till att så sker?

Slutligen, att skylla på (S) och (V) för att ha byggt en havererad skola är precis den typ av billig peka-finger-retorik som får människor att helt tappa förtroendet för politiker. För att vara en person som har suttit i utbildningsutskottet de senaste 7 åren tar Margareta Pålsson förvånansvärt lite ansvar för sina egna handlingar. För någon som befunnit sig under en gymnasieskola under denna tiden är det ganska uppenbart att situationen inte är kopplat till ett enskilt parti. Faktum är att många lärare emotsätter sig troligtvis inte politikers reformer för att de är ovetenskapliga, utan för att de är rätt av korkade.

En hel generation av åldrande politiker är totalt bortkopplade från den värld som dagens ungdomar lever i. En värld av Facebook och vänner över hela världen, Google och till all världens kunskap vid dina fingertoppar, Xbox och omedelbara belöningsystem, 30%-ig arbetslöshet och ett sökande efter en verklig mening med livet. Dagens ungdomar har en uppsjö av möjligheter att förverkliga sina drömmar utanför det fyrkantiga, industriella skolsystem som Pålsson förespråkar. De skillnader som finns mellan de politiska partierna vad det gäller skolan är oväsentlig i relation till hur söndrigt och världsfrånvänt dagens skolsystem är. Inte bara i det Socialdemokratiska Sverige, utan minst lika mycket i England, USA eller Frankrike.

Svenska skolan är inte längre någonting man kan laga med silvertejp. Det är dags att börja om från scratch.

För att ge ett konstruktivt tips till Margareta Pålsson, så skulle jag vilja be henna läsa Ken Robinsons ”The Element”, så kan vi ju träffas och ta en fika och diskutera det hela.

www.youtube.com/watch?v=zDZFcDGpL4U

Lite mer Ken Robinson

Med entreprenöriella hälsningar,
/ Gustaf

www.youtube.com/watch?v=ZOBQVD3RQ8E

Efteråt hade jag många härliga diskussioner med de underbara deltagarna där. Efter ett par samtal upptäckte jag en vanlig trend:

”Jag har massor av bra idéer som jag vill ta tag i, men jag vet inte riktigt vad jag vill, så...]]> För ett par veckor sedan så öppningstalade jag på Emax i Örebro.

Efteråt hade jag många härliga diskussioner med de underbara deltagarna där. Efter ett par samtal upptäckte jag en vanlig trend:

”Jag har massor av bra idéer som jag vill ta tag i, men jag vet inte riktigt vad jag vill, så jag skall plugga företagsekonomi i höst”

Vänta här… Man har altså för många roliga saker att välja på, så i stället väljer man något tråkigt. Jag tror detta grundar sig i vår idéfixering, att man skall sitta på sin kammare och uppfinna Google, annars får man inte vara entreprenör.

Det borde heta entrepregör. Det går inte ut på att förutspå, utan att våga gå ut och testa.

Det bästa sättet att kolla om en idé är bra är genom att genomföra den. Det bästa sättet att ta reda på vad du vill är att börja göra det. Att plugga företagsekonomi kommer inte att hjälpa dig alls i ditt sökande efter ”vad du skall bli när du bli stor”.
Våga söka de du drömmer om.
Våga uppfinna din egen verklighet.
Våga göra det nu.

/ Gustaf

Jag skulle personligen inte vilja anställa någon som gått på varenda lektion i gymnasiet. Den nuvarande...]]> Läser i SvD att skolk skall skrivas in i skolbetyget och blir först arg, men kommer sedan på att det kanske inte är så tokigt. När man anställer någon kan det vara nyttigt att veta deras närvaro i skolan…

Jag skulle personligen inte vilja anställa någon som gått på varenda lektion i gymnasiet. Den nuvarande kursplanen är tillräckligt menlös och fördummande för att skolk snarare skall vara ett friskhetstecken än ett problem. Att ha 100% närvaro i skolan tyder inte på ambition utan på foglighet.

Själv skolkade jag mig igenom stora delar av högstadiet och gymnasiet. I högstadiet så var det ett part immar i veckan. I slutet på trean så blev det väldigt mycket, vilket väl i och för sig tärde på betygen. Istället var jag ute och lärde mig på egen hand, jag tog kontakt med verkligheten. Jag var ute på stan, byggde upp ett socialt liv, och engagerade mig i föreningar. Jag var ute på internet, lärde mig programmera och startade företag.

På tal om kontakt med verkligheten…

”På ingen arbetsplats i vuxenlivet kan man komma och gå som man själv vill. Det ska man inte kunna göra i skolan heller” – Jan Björklund.

Så riksdagen är ingen ”arbetsplats i vuxenlivet” då? Det förklarar en hel del…

Inte heller min arbetsplats verkar kvala in i vuxenlivet och det är jag ganska glad över. I min organisation vill jag ha människor som tar eget ansvar, vågar gå sin egen väg och ifrågasätter torra principer. Vad jag absolut inte vill ha är folk som står och häckar vid stämpelklockan kl. 16.56 för att få ut sin lön. Har du inget vettigt att göra så gå hem! Det gäller likväl på jobbet som i skolan.

Skolka! – Våga säga ifrån när du inte stimuleras, när du inte utvecklas.
Skolka! – Vänta inte på att Jan Björklund skall ta ansvar för din utbildning.
Skolka! – Hitta din egen väg till kunskap.
Skolka! – Och gör något vettigt med ditt liv!

Bär er ogiltiga frånvaro med stolthet!

Er studiekamrat i livet,

/ Gustaf

Ps. Till er ungdomar som ser upp till mig och verkligen lyssnar på vad jag säger – sluta upp med det. Gå er egen väg och ta vad jag säger med en nypa salt.
Stay in school, kids.

Pps. Förresten, när skall vi börja logga elevernas frånvaro på lärarens betyg?

Skitbra idé. Skall vi inte göra så att vi sänker lönerna för kvinnliga chefer, så kanske vi får fler sådana också? Varför inte lagstadga lägre löner för invandrare, så att vi får in dem i...]]> Lägre löner leder till fler unga i arbete, hävdar Almega – och receptet är att frysa ingångslönerna i 10 år.

Skitbra idé. Skall vi inte göra så att vi sänker lönerna för kvinnliga chefer, så kanske vi får fler sådana också? Varför inte lagstadga lägre löner för invandrare, så att vi får in dem i samhället också?

Ja, det må vara så att fler unga skulle få jobb om man sålde dem för rea-priser, men vad ger det för indikation om unga människors värde? Varför är det så socialt accepterat med denna typ av åldersdiskriminering? (9 av 10 kollektivavtal är åldersdiskriminerande).

”Ungdomar är ju så lata nuförtiden”. ”Det är ingen idé att satsa på 80-talisterna, dom byter bara jobb om 3 månader ändå”. ”Problemet är att det är så svårt att hitta kompetent personal”.

När skall någon ta tag i arbetsgivarnas kompetens? Staten satsar miljarder på att få ungdomarna att passa in i rätt pepparkaksform, men lägger inte ett öre på att se till att anpassa arbetsplatser för den nya generationen? Dagens ungdomsgeneration är mer kompetent och kunnig än någon generation tidigare i historien.

Vad jag undrar är varför inte fler arbetsgivare ser konkurrensfördelen i att vara ett av få företag som har förståelse för hur man arbetar med unga? Tänk att vara ensam om att ha tillgång till en gigantisk pool av talangfulla, intelligenta, flexibla och nyfikna unga människor.

Jag är beredd att satsa en femhundring på att denna konversation mellan Almega och facket har skett utan samtal med varken unga anställda eller arbetslösa. Jag skulle faktiskt gissa att detta har varit ett samtal exklusivt för 50-plussare. Det är som vanligt gamla människor som pratar om de unga istället för med de unga.

Mitt förslag är att Almega börjar med att ta tag i sina egna medlemmars inkompetens. Vad sägs om att investera lite pengar i vettig arbetsgivarutbildning, att helt enkelt lära ut hur man bättre arbetar med ung personal? Vi kanske till och med borde frysa alla chefslöner i 10 år tills de har lärt sig hur man anställer unga? Vad sägs om att göra något åt att Sverige har näst minst antal chefer under 40 i Europa? Ett första steg borde kanske vara att ta tag i åldersprofilen på den här listan av människor (Grattis Mats Göran Eliasson, 46 år och yngst i Almegas styrelse).

Jag är 28 bast och arbetsgivare. Ni får gärna ringa om ni vill veta hur man arbetar med unga.

Er,

/ Gustaf Josefsson

Efter en fantastisk helg i London tillsammans med 30 unga entreprenörer är jag nu på väg hem till Sverige igen. Ikväll öppnar ansökan till Entreprenörsjakten för tredje gången.

Om tre dagar, den 16 Februari är det exakt 4 år sedan den första ”jakten”, The Chicago Entrepreneurial Quest, gick av stapen. Jag hade då aldrig...]]>

Efter en fantastisk helg i London tillsammans med 30 unga entreprenörer är jag nu på väg hem till Sverige igen. Ikväll öppnar ansökan till Entreprenörsjakten för tredje gången.

Om tre dagar, den 16 Februari är det exakt 4 år sedan den första ”jakten”, The Chicago Entrepreneurial Quest, gick av stapen. Jag hade då aldrig kunnat tänka mig att det skulle bli så stort som det blivit. Chicago Innovation Chase, som det heter numera lever fortfarande vidare i Chicago, samtidigt som Entreprenörsjakten i år har expanderat till Sydney, Australien. Nästa år är planerna en internationell final med det främsta unga entreprenörstalangerna från hela världen.

Under våren kommer över 300 personer att arbeta med min idé på ett eller annat sätt. Jag har själv för länge sedan tappat kontrollen över vad Entreprenörsjakten är eller vart vi är på väg. Det har blivit större, bättre och mer spännande än jag någonsin kunnat tänka mig. Det är inte längre jag och min idé, utan en spirande organism, vars tentakler slår rot och skapar förändring.

Några av oss kom in i ett samtal om detta här i London. Vi pratade om hur viktigt det är att hela tiden arbeta på att göra sig själv överflödig. Visst, entreprenörskap är att göra sin grej, att tro på sina idéer och ta anvar för att se till att de blir verklighet. Men det kan vara så mycket mer än så, något så mycket vackrare än så.

Entreprenörskap är att skapa liv.

Entreprenörskap är inte bara att genomföra sin egna idé, utan att förändra din omgivning på ett sådant sätt att din idé fortsätter att leva även utan dig. Det handlar om att förändra världen på ett sådant oåterkallerligt sätt att dina idéer och tankar fortsätter finnas även när du inte gör det. Entreprenörskap är att lämna avtryck.

Vissa tror att Gud skapar liv. Jag tror att Entreprenören gör det.

I år tävlar 200 av Sveriges mest drivna talanger i Entreprenörsjakten. Är du en av dem?

Er,

Gustaf Josefsson

Detta blogginlägg får helt enkelt tala för sig självt.

1. Läs detta:

”Björklund kör över experterna om geografi” (SvD)

2. Se sen denna:

www.youtube.com/watch?v=36x39hNZ4uY

3. Läs sedan denna:

”Fakta och samband hör ihop” (SvD)